När personalen har löst problemet, sluta stå i vägen.

När personalen har löst problemet, sluta stå i vägen. Under den senaste tiden har jag pratat med medarbetare inom kommunens omsorgsverksamheter. Jag har lyssnat på människor som arbetar dagar, kvällar, nätter och helger. Som känner brukarna, vet vilken kompetens som behövs och vilka vikarier som fungerar i just deras verksamhet. Och jag blir faktiskt bekymrad över det jag hör. Inte minst för att flera beskriver samma känsla: Vi försöker få verksamheten att fungera men systemet gör det ibland svårare. Och när vi säger det upplever vi inte att någon lyssnar. Ett tydligt exempel är sommarens semesterplanering. Enligt de uppgifter jag fått hade schemansvariga ute på enheter arbetat fram sommarscheman med två semesterperioder. De hade planerat bemanningen utifrån sina verksamheter och fått ihop schemana. När lösningarna sedan kom till Bemanningscentralen underkändes de. Det skulle vara tre semesterperioder. Punkt. Jag har svårt att förstå det. För vad är poängen med att ge medarbetare ansvar att planera verksamheten om en fungerande lösning sedan kan rivas upp centralt? Och framför allt: blev resultatet bättre? Kommunens egen redovisning gör den frågan ännu viktigare. Där konstateras att grundbemanningen inom LSS under delar av sommaren varit låg eller till och med obefintlig vissa dagar, samtidigt som övertid sedan har tagits ut. Då måste vi våga fråga: Om verksamheterna hade fått ihop två semesterperioder, varför revs deras lösningar upp och ersattes av en modell som ändå resulterade i problem med grundbemanningen? Men frustrationen handlar inte bara om sommaren. Medarbetare har beskrivit en vardagssituation för mig som säger ganska mycket om problemet. En person sjukanmäler sig på lördagen inför sitt arbetspass på söndagen. På arbetsplatsen finns medarbetare som känner verksamheten. De känner sina vikarier. De kan kanske redan på lördagen se vem som skulle kunna arbeta på söndagen. Men enligt de uppgifter jag fått ska de inte själva lösa bemanningen. Behovet ska gå genom Bemanningscentralen. Konsekvensen kan bli att ordinarie personal går hem på lördagen utan att veta: Kommer någon i morgon? Eller kommer vi att gå kort? Och en vikarie som kanske hade kunnat tacka ja kvällen innan kan i stället få frågan med mycket kort framförhållning på morgonen. Vikarier är också människor. De har barn. De behöver ordna barnomsorg. De har familjer och ett liv som behöver planeras. Framför allt finns det ytterligare en person som lätt glöms bort när vi diskuterar organisation nämligen brukaren. För en människa med stora omsorgsbehov är det inte oväsentligt vem som kommer till jobbet. Kontinuitet skapar trygghet. Personkännedom spelar roll. En medarbetare som känner personen vet hur kommunikationen fungerar, vilka rutiner som behövs och vad som skapar oro eller trygghet. Medarbetare beskriver för mig hur ovisshet kring bemanningen kan innebära att man inte vet vem som kommer, att arbetsbelastningen ökar och att planerade aktiviteter kan påverkas. Det är därför den här frågan är så mycket större än ett schema. Kommunens egen personalundersökning visar också att det finns anledning att lyssna. Av 189 svarande anger 97 känslan av att inte räcka till, 66 stress på grund av tidspress och 54 brist på bemanning eller vikarier som belastande. Ytterligare 35 pekar på för många vikarier eller frånvarande ordinarie personal. Det här måste vi ta på allvar. Samtidigt vill jag vara rättvis. Bemanningscentralen infördes av en anledning. Den skulle bland annat avlasta enhetscheferna från rekrytering, introduktion och hantering av timvikarier. Och övertidskostnaderna inom Säbo, hemtjänst och LSS har minskat kraftigt sedan 2022. Det är bra. Men bra statistik på ett område innebär inte att vi ska blunda för problem på ett annat. Kommunens eget svar visar dessutom att det finns en konflikt mellan systemet och verksamheterna. Framför allt LSS har återkommande kontaktat timvikarier själva och därefter meddelat Bemanningscentralen. Kommunen beskriver det som en avvikelse från rutinen. Jag tycker att vi också behöver fråga varför medarbetarna känner ett behov av att göra så. Självklart ska arbetstidslagen följas. Ingen ska arbeta utan tillräcklig dygns eller veckovila. Kommunen måste ha kontroll över LAS, övertid och arbetsmiljö. Men kontroll behöver inte betyda centralstyrning av varje bemanningsbeslut. Det borde gå att kombinera det bästa av två världar. Låt kunskapen och den operativa bemanningen finnas närmare verksamheten. Låt en central funktion ge stöd, rekrytera och kontrollera att lagar och regler följs. Jag tycker därför att vi ska vara beredda att göra om dagens modell i grunden. För LSS vill jag särskilt pröva om verksamheterna ska få tillbaka ett betydligt större ansvar för sin egen operativa bemanning, samtidigt som kommunen behåller central kontroll över exempelvis arbetstidsregler och LAS. Och när det gäller semestern är min utgångspunkt tydlig. Kan verksamheten visa att den får ihop en trygg och hållbar bemanning med två semesterperioder ska två perioder vara utgångspunkten. Men för mig handlar detta till sist om något större än två eller tre semesterperioder och vem som ringer en vikarie. Det handlar om vilken sorts arbetsgivare Säters kommun vill vara. Jag har mött medarbetare som är frustrerade. Men det jag framför allt möter är människor som bryr sig. De bryr sig om sina kollegor. De bryr sig om verksamheten. Och framför allt bryr de sig om människorna de går till jobbet för varje dag. Då är det ganska sorgligt att höra att de inte känner sig lyssnade på. Jag står på medarbetarnas sida i den här frågan. Inte därför att personalen alltid måste få som den vill. Utan därför att de som befinner sig närmast verksamheten måste få vara en del av lösningen. Om medarbetarna ser ett problem, lyssna. Om de har en lösning, pröva den. Och om människor gång på gång säger att ett system inte fungerar som det borde, då är politikens uppgift inte att förklara för dem att det egentligen gör det. Då är vår uppgift att våga förändra det. Caroline Willfox (M) Oppositionsråd, Säters kommun